Även om det inte syns så görs det!

Du tror inte på det här, eller hur?

Minns ni den visan? 

https://www.youtube.com/watch?v=tKHB7sS1b_4

/osynliga-djur-och-manniskor.jpg

Grusade drömmar, osynligt görande som inte verkar finnas?

Idag är jag lite känslosam... 

Livet handlar ju inte enbart om att ha en käck och glad attityd emot andra även om jag mer än gärna delar med mig mest av allt av de känslorna. För att jag inte tycker att jag behöver tynga ner andra med mitt och för att jag verkligen vill peppa, inspirerar och få andra att känna en strimma glädje i en kanske annars grå dag. 

De gråa dagarna är viktiga. Jag har skrivit om det förut. Vi behöver vara i kontakt med alla våra känslor och tillåta dem att finnas och kännas. Det är bra att få ut ilska och elände mellan varven, men det är nästan ännu svårare än att va glad tycker jag... Idag , just nu så släpper jag fram saker som behöver luftas. Snart ska jag bege mig ut med Sune och andas in frisk luft och rensa hjärna och tankar. 

Utan de gråa dagarna tror jag det är svårare att uppskatta allt det som är bra. Men det är mina tankar, mitt sätt att resonera på. 

Idag är jag låg av flera olika anledningar. Det kan egentligen kvitta vad det är. Räcker kanske just med att jag är låg. 

Men jag har haft en tanke, en vision om hur livet skulle bli. Jag har haft min son i fokus mycket för att orka göra och ta tag i en massa saker för att livet ska vara genomförbart och till glädje. Det är en mammas osynliga görande som gör att saker faller på plats. Det sker så att säga en massa dolda saker i kulisserna som ingen annan ser. Men bara för att andra inte ser så betyder det inte att det inte sker... 

Att ha ett barn med ett lite mer omfattande handikapp innebär en massa saker som jag inte ens kan räkna upp. EFter hand som åren går så kommer man mer och mer in i det. Det liv man lever blir det som är det normala för oss och det går inte att ständigt kika utanför det och påminnas om hur annorlunda det kan vara. Som mamma så bara GÖR man ALLT man kan för att livet ska fungera. 

Alla som fått barn vet...

Ni vet den där känslan man får omedelbart när ens barn kommit till världen. Den omvälvande känslan av att du har totalansvar för ett helt nytt litet liv, det är upp till dig och det är ansvar, allvar och framför allt en gränslös direkt omedelbar kärlek till detta lilla liv. 

Barnen växer upp. Du lyfter, peppar, stöttar, gör allt som ingår i föräldrarrollen helt utan betänkligheter. Det ingår i föräldraransvaret att göra allt du förmår och älska utan gränser. 

Du är med och upplever ditt barn bli tonåring, ung vuxen och allt vad som ingår... Sen kan du börja släppa lite på ansvarsbiten och låta ditt barn börja flyga, försiktigt i början men så småningom mer och mer självständigt...

Hela känsloregistret är påkopplat, precis som det ska vara. Ens barn kommer alltid vara ens barn. Japp, men njutbart att få se när de får luft under vingarna och blir självständiga.

Jag blir en av de annorlunda mammorna

Jag är mamman som får uppleva annat under hela uppväxten. Jag kan aldrig bli som de andra mammorna. Skillnaden är kännbar i många olika lägen. Jag hamnar automatiskt utanför. För jag kan inte dela upplevelserna och de andra kan inte dela våra upplevelser. 

Jag har tack och lov förmågan att glädjas åt alla andra som stolt berättar om framsteg under utveklingen med körkort, examen, lägenhet, bil, jobb mm mm

Men ibland gör det ont. Jag hade samma drömmar och tänk på hur vårt liv skulle bli. 

Istället fick jag uppleva sånt som de flesta inte vet eller någonsin kommer att få veta. 

Istället fick vi uppleva vad habilitering, utredningar, specialpedagoger, psykologer, läkare, talpedagoger, sjukgymnaster, arbetsterapeuter, otroped, LSS handläggare, BUP, specialinsatser, stödinsatser, barn med särskilda behov mm mm innbär.

Första mötet jag gick på habiliteringen då vi fått en första trevande diagnos med autistiska drag var en sådan jobbig upplevelse att jag nästan bröt ihop där och då... En psykolog, som höll i en del av informationen, sa följande: "Förr i tiden ansåg man att det var mammans fel att ett barn blev autistiskt, mammans oförmåga att knyta an till barnet, gjorde att barnet hamnade i ett autistiskt läge". Men nu vet vi ju bättre, så var glada ni mammor att saker har ändrats....

Så vad hände med en känslosam mamma som inte sovit ett helt dygn sedan hennes älskade son föddes ca 4,5 år tidigare? Jo mamman tog genast på sig skulden för allt... en skuld att bära på, att jag gjort fel. Det var svårt att sudda ut det från mig som är så känslig.

Otaliga möten har passerat på 19 år

Jag har aldrig räknat på hur många möten jag varit med om sedan dess. Inte i min vildaste fantasi kunde jag tro vad som komma skulle. Sen försökte jag samtidigt vara en omtänksam partner, kollega, vän och allt annat som livet är. 

Jag har mött så många människor och fått lämna ut stora delar av vårt privatliv så många gånger. Det har pratats problem, brister, hjälpinsatser, specialbehov och gud vet allt under så många år. Om och om och om och om igen och igen och igen... 

Jag kunde inte ett skit förut! Jag har tvingats försöka lära mig om en massa främmande saker för att överhuvudtaget fixa vardagen. 

Det har varit både svårt och hårt. Under årens lopp har många sagt till mig att jag är så stark och duktig. Bästa mamman Sebban kunde få! Det har hjälpt mig på många sätt, men ändå har det varit så jobbigt... 

Nu "skördar" jag livets insatser

Jag har fixat massor genom alla dessa år. Så mycket mera än jag själv trodde varit möjligt. Jag lärde mig efter hand att vara smart, att fixa möten utan att böla hela tiden, se det utifrån för att driva på och få igenom, jag har gått in i en slags "advokatmammaroll" för att över huvud taget fixa. Saklig, tuff mellan varven, brutalt ärlig för att få andra att förstå och ta på allvar. Jag har också varit serviceminded och samarbetsvillig. Sett förbi en hel del saker som jag kanske borde anmält och tagit tag i ännu mera. Gränsen fick jag sätta vid att jag tog tjuren vid hornen med de berörda (oftast) och släppa det här med att anmäla brister och händelser. Men jag borde väl anmält vid flera tillfällen förmodligen... 

Många stora beslut och förändringar har jag dessutom gjort med utbildningar inom helt nya områden, startat företag, sagt upp en fast tjänst och satsat av hela mitt hjärta.

Jag har satsat av hela mitt hjärta. För min sons skull och för att jag själv skulle orka. Allt jag har gjort har jag gjort för min sons skull i första hand. Jag har försökt vara ödmjuk inför annat i livet, men säkert många fel och brister som jag kan "anklagas" för... att inte finnas till eller komma ihåg att det var min tur att ge tillbaka. Jag ger så mycket jag mäktar med så ofta jag kan. Jag räknar aldig turordning och mitt huvud är för fullt med saker och hjärnan har oftast varit för trött. 

Jag har säkerligen gjort en massa sk fel genom alla beslut jag tvingats ta. Men det som gör att jag orkar hålla mig uppe är att jag vet att jag aldrig har illmariga baktankar, jag tänker inte strategiskt för att ta för egen vinnings skull. Jag är en "ren och sann" människa. 

En del förluster och sorger har kommit i min väg. Jag har aldrig bett någon om förståelse för mitt liv. Kanke borde jag gjort det? 

En av mina alla insikter som kommit nu under min sjukskrivning är denna. Jag har varit "duktig" för länge på min egen bekostnad. För det räckte inte med att göra ALLT för min son. Andra vill också ha, jag har också gett utan tanke på att få tillbaka, jag har säkerligen inte haft förmågan att ta in eller emot heller pga en utmattning som varit i större omfattning än vad jag själv haft möjlighet att ta in eller förstå... Jag har varit i ett GÖRANDE läge så länge att jag tappat en massa "normala" känslor, påminnelser och hintar om att "nu räcker det Jill, nu måste du själv sakta ner och ta hand om dig". Jag har helt enkelt klarat för mycket, för länge, själv och varit ensam om mina osynliga insatser. 

Ingen klarar "allt" utan att det sätter sina spår

Jag har aldrig tänkt tanken på att jag skulle vara bättre eller orka mer än någon annan. Samtidigt som jag brukar skämta om att jag tänker för mycket, så är insikten om att mina tankar ofta inte varit särskilt inkluderande i mina egna behov. Jag har ställt mig själv utanför de mänskliga behoven av omtanke, närhet, kärlek, kramar, skratt, tårar (jag jar jättesvårt att gråta), att bli sedd mm. Skygglapparna har liksom växt fast. Det är smärtsamt att tänka dessa tankar nu, att komma till insikt om att det är jag själv som ställt mig själv där ute i kylan. Jag tror att det är en överlevnadsinstinkt, men kanske har jag fastnad i den lite för länge. Mina egna gränser för vad som är ok har suddats ut helt. 

Sånt här är kanske svårt att tänka sig in i för de som har lite mera normalt fungerande reflexer? Att man över huvud taget kan tänka eller utsätta sig för det? 

Nu är jag sjuk. Nu gör kroppen ont. Nu går jag igenom stora utmaningar med diffusa sjukdomsförlopp och jag vet varför. Det här är en del av det. Det här är den del som jag delvis exponerar i vårt liv, men ändå aldrig gjort förut så här naket... 

Livet fortsätter och pågår

Så även om jag nu är sjuk så pågår livet ändå. Jag är trött, tröttare än jag någonsin varit förut. Jag har så dåligt samvete för allt jag inte orkar göra eller vara. Det tar energi att vara i det dåliga samvetet. Att inte bidra, inte delta, inte göra min del.

Ändå så deltar jag på möte med olika instanser, ändå sitter jag och fyller i ansökningar, åker 20 mil för att delta, underlätta och göra livet till något bra för min son. Alla skulle göra allt de kan för sina barn, eller hur? Jag är inget undantag. 

Det sista som jag skulle göra är att ge upp min son. Jag vill finnas med länge, jag vill förverkliga och visa att det går att göra livet bra och ha hög livskvalité även om man har en funktionsnedsättning. Det SKA gå! Jag SKA göra det som krävs! Jag vill inte att min son ska exkluderas mera i samhllet nu. Han ska få ta plats, det ska vara ok och han ska ha tillgång till det som alla ni andra har som ni inte ens tänker på. Fast på sina villkor och på det sättet som han mår bra av. Det skiljer sig en del, men det går om andra börjar lyssna. 

Idag är en grå dag. Idag är en dag när det känns som att mina drömmar och önskningar grusas och försvinner... men det kommer nya dagar när jag är starka mamman igen. När jag orkar stå upp för mig själv och min son. Det är en urkraft i mig som jag hittat inom mig själv. 

Vad andra tycker och tänker om mig är inte mina problem, det är deras. Oavsett vem som tänker vad. Jag kommer resa mig igen. 

/1dc1f43b7909f51b2c576a745a72a7c8.jpg

// Jill

26 feb 2019

En möjlighet till friskt och friare liv så som du själv önskar! 

http://aseajila4goodlife.myasealive.com/

Min egen story till ett friskare liv. Klicka här!

Föl mig gärna på min inspirationsblogg:

https://feelgoodbloggen.se/

BLOGG:

__________________________

Anmäl dig till mina nyhetsbrev här!

Nyheter, erbjudande mm utlovas!

Nyhetsbrev

##FACEBOOK-COMMENTS-LIGHT

__________________________

* Kontakta mig Jill Lagerqvist

för tidsbokning

0708 - 66 42 19

mail: info@jila4goodlife.se

__________________________

*Följ och gilla mig på facebook för att ta del av all info!

https://www.facebook.com/Jila4goodlife

__________________________

Adress:

JILA 4 goodlife

Södergatan 17 (1 trappa ner på Jennys Klipphörna)

294 31 SÖLVESBORG

__________________________

För mer info klicka på länkarna

__________________________

FOLKHÄLSANS nya reklamfilm! klicka här

__________________________

Länkar

 










(Lämna tom)